Maja Krogh

Skotten av Maja Krogh, år 9 Hierneskolan

Motivering:
En till synes helt vanlig skoldag, med tjatiga mammor och växande klädhögar som med ett skott förvandlas till en mardröm. Trovärdiga karaktärer som får berättelsen att kännas äkta. En finurlig detaljrikedom och vardagskontrast binder allt samman till en gripande novell som håller läsaren fast intill sista raden.

Skotten
Det där satans alarmet väckte mig igen ännu en gång och jag sträckte mig så att jag precis nuddade väckarklockan med fingertopparna och stängde av den med en djup suck. Jag bytte snabbt om till min mörkblåa uniform medan solen trängde sig in mellan gardinerna i glaspartiet i mitt rum. Under tiden jag satte på mig alla kläder tänkte jag på om jag skulle fejka vara sjuk ännu en gång eller om jag skulle gå, fast jag hann inte att tänka igenom min plan innan mamma ropade på mig att frukosten var färdig. Jag tog ett stort kliv över all smutsig tvätt som låg på golvet och tog en sista titt på min stora vita byrå och om jag hade ork ta med allt skräp ner till köket för det hade varit där alldeles för länge enligt mamma, men själv kunde jag inte bry mig mindre om det låg kvar eller inte.

När jag öppnade dörren från mitt rum fick jag en vägg av olika dofter som slog mot mitt ansikte. Doften av nygjorda pannkakor och skurmedel. Jag kände hur jag rös till i hela kroppen när jag gick ut på det iskalla marmorgolvet. Jag gick ner för den stora spiraltrappan med tunga steg. Mina tankar hade rätt för där stod mamma med samma leende på läpparna som vanligt och gjorde pannkakor till mig och Sami. Min blick riktades åt andra hållen när jag såg Sami leka med sina leksaksbilar ute på terrassen i bara blöjan och hans blonda hår som såg vitt ut när solens strålar sken mot hans huvud. Jag gick mot glasdörrarna med tunga steg för att hämta Sami från terrassen. Han förstod direkt när jag öppnade glasdörrarna att det var dags att äta frukost. Han släppte sportbilarna i plast på terassen och rusade in med sina korta ben. Jag ställde mig på terrassen med en suck och kände hur den varma sommarvärmen värmde mot mitt ansikte. Sami hade precis komma innanför glasdörrarna innan han ropade från ingenstans “The Flor is lava!” och hoppade bara på de svarta sträcken till köket. Jag kastade en blick på hans ivriga lilla ansikte och jag kände hur ett leende trängde fram på mina läppar.

Mamma hade lika fullt upp som vanligt och gjorde flera saker samtidig, ibland tycker jag det blir för mycket med allt att hon ska göra och hinna. Vi satte oss ner vid köksbordet och mamma lade upp nygjorda pannkakor med sirap och blåbär på min tallrik. Jag kände det söta av sirapen och de halva sura blåbären som jag och Sami hade plockat hos mormor förra veckan. Jag vaknade ur min lilla bubbla när min mobil surrade till vid frukosten och jag fick ett meddelande av Ida som frågade om vi skulle ta följe till skolan. Det enda jag orkade svara var: “Aa visst vi syns 07:35 hos mig”. Jag lade ner mobilen på bordet och åt upp de sista av mina pannkakor. Mamma gav mig en irriterad blick och började direkt tjata om något om att jag behövde klara matteprovet idag för att jag skulle bli godkänd i matematik och att det var viktigt att jag tog det seriöst och att jag inte slarvade bort denna viktiga chans. Jag gjorde en tung suck och kände hur irritationen växte inom mig som en ballong som var nära att spricka. Jag kollade på henne med en trött blick och jag kände hur min glädje sögs ut ur min kropp. Det slutade med att jag gav henne en kort nickning som svar.

Jag kilade upp till mitt rum och möttes av den svala kylan som var i rummet, den lust jag hade att lägga mig igen i sängen var enorm, men jag hindrade mig själv för att klockan började bli mycket. Men det var ett underlig pirr i min kropp som ville att jag skulle stanna hemma. Jag satte mig vid sminkbordet och gjorde mitt hår. Mitt naturliga bruna lockiga hår var precis ner till bröstkorgen och behövde inte mycket för att bli bra. Jag tvättade det igår kväll så jag behövde inte ha det uppsatt. Jag gjorde en snabb sminkning av mascara och läppglans för det var sommar och varmt så det skulle bara bli dåligt om jag hade för mycket smink. Jag sa hejdå till mamma och Sami fast jag tror inte de hörde vad jag sa för mamma hade fullt upp med att torka upp all mat som hade spillts på golvet efter Sami. Jag satte på mig mina nya vita sneakers som jag och pappa hade köpt igår på stan efter han hade hämtat mig efter skolan för lite egen tid med mig. Allt hade blivit så konstigt efter mamma och pappa skilde sig. Det har nu gått två år men de kändes som igår att jag fick veta nyheterna. Jag och Sami hade inga bestämda ” pappa och mamma vecka” utom majoriteten av tiden bodde vi hos mamma eftersom pappa hade flyttat långt ifrån oss. Pappa hade påpekat att mina skor var alldeles för trasiga så vi gick ut på stan och köpte ett par nya. Dom var fina och jag älskar dom, men de är lite väl platta för min smak fast de fick duga.

Jag gick ut genom dörren och kände hur en tyngd lättade från min kropp medan jag gick ner mot grinden. Jag drog in ett djupt andetag av den svala morgonluften. Jag gick ut genom den stora vita grinden från mitt hus och kände hur det kalla järnhandtaget fick mig att rysa till i hela kroppen. Jag mötte upp Ida, hon må vara två år yngre än mig, men hon ser ut och vara en som går trean på gymnasiet samma som mig. Hon kom där med ett stort leende och hennes lockiga blonda hår som var lika perfekt som vanligt. Hennes glädje och energi var jag avundsjuk på. Jag kunde inte förstå hur någon alltid klarade vara så positiv och hjälpsam. Ibland önskade jag att jag bara kunde byta med hennes perfekta lilla liv. Hon pratade mycket på vägen till skolan om allt mellan himmel och jord och jag hängde inte med på hälften av allt vad hon sa, men det var skönt att lyssna på. Ida var en sådan person som kan prata i timvis utan att tröttna. Jag hoppas hon förstår hur mycket jag tycker om vår vänskap.

När vi kom fram till skolan ringde de stora klockorna in och jag såg hur elever trängde sig in i mellan de stora metalldörrarna. När vi kom fram till dörren in till skolan möttes vi av en våg med massvis olika dofter och en blandning av alldeles för stark herrparfym och instängd luft. Vi splittrades åt när hon gick mot sin del av skolan för alla ettor hade sina lektioner och jag gick till min del av skolan för alla treor. Jag stoppade och kollade på en stor anslagstavla och där stod det med stora bokstäver att det vara var 13 dagar kvar till att skolan skulle sluta och jag tog studenten. Jag visste inte om jag skulle plugga vidare efter skolan eller om jag skulle hoppa direkt ut i arbetslivet. Den tanken har alltid känts så långt borta, men nu är det bara 13 dagar kvar tills jag behövde bestämma mig. Jag bröts av i mina tankar när Astrid kom och borrade in sina fingrar i mina sidor. Jag hoppade till. Jag kunde inte låta bli att fnissa till jag med.

Astrid var den snällaste personen jag visste, hon skulle inte ens skada en fluga. Astrid var helt perfekt. Hon hade bra betyg och ett jättefint utseende precis som Ida, hon var även väldigt omtyckt av lärarna. Vi hämtade våra saker och begav oss till mattelektionen. Vi pratade om vad vi skulle göra efter gymnasiet och hon berättade att hon hade tänkt att hon ville gå någon läkarutbildning. Vi trängde oss ibland alla andra treor som skulle till sina lektioner. Vi satte oss ner näst längst bak i klassrummet, jag plockade upp mina saker och gjorde mig i ordning inför matteprovet. Stressen kom på ett ögonblick, jag kände hur en klump i magen växte snabbt. Jag tvingade mig själv att ta mig samman. Jag blev uppropad av den medelåldriga tanten till matteläraren vi hade. Hon var lika sur varje gång så jag kunde inte förstå hur hon kunde vara mattelärare ens och vilja jobba med oss ungdomar när hon visar ytterst att hon ogillar oss.

Vi satte i gång med provet och jag störde mig redan på socialpedagogen som satt på andra sidan av klassrummet och harklade sig för högt. Han satt på en stol och vägde på den fram och tillbaka, jag hade alltid stört mig lite på honom för han hade alltid betett sig som ett barn. Han var ungefär 50 år med långt skägg som började bli grått och verkade heller vilja var på sin telefon än att göra sitt jobb.

Vi satt där en bra stund och jag kände hur provet gick bra och klumpen i magen började släppa, men det var en underlig tystnad, det var alldeles för tyst. Sen hörde vi det. Två snabba smällar som ekade i korridoren utanför klassrummen. Det blev en kall tystnad som om tiden hade stannat. Jag hörde hur oroliga röster började surra i klassrummet medan folk kollade förtvivlat på varandra med skräck i blicken. Jag hörde hur vår mattelärare försökte tysta ner klassen, men nu var det en otrolig spänning i luften och jag kände på mig att detta inte var bra. Sen kom skriken. Vi hörde hur en manlig röst skrek ut i korridoren och tre snabba skott till. Nu började folk få ren panik och vi förstod att det var en skottlossning, någon var inne på skolan och sköt mot oss. Jag hörde flera skott som lät som de haglade i korridoren, sen kom de hjärtskärande skriken och hur en kvinna skrek efter hjälp med en förtvivlad röst. Socialpedagogen kastade sig mot klassrumsdörren och vred om låset och höll emot dörren.

Jag hörde hur fönster krossades och den stora entrédörren slog upp igen mot väggen. Alarmet gick i gång och en röst som sa: “Fara fara inrymning inrymning”. Jag frös till och stod och stirrade rakt fram. Jag fattade inte vad som hände. Jag bara frös fast vid min bänk och mitt halvgjorda matteprov, jag kände hur min puls dunkade i tinningen och jag tappade ord. Jag vaknade till igen är jag hörde fyra snabba skott igen. Någon ryckte i min axel och skrek att jag skulle gömma mig efter klassrummets vägg. Det var socialpedagogen som drog i min axel, hans blick var skräckslagen och jag såg hur han var lika rädd som oss andra. Jag satte mig ner på golvet. Allt blev tyst för en sekund, jag kände spänningen i luften, i väggarna och i de andra eleverna. Detta kändes som en dröm som inte fick hända. En av killarna i min klass klarade det inte längre, han gjorde ett språng och låste upp dörren och sprang ut i det stora klassrummet och ut i korridoren. Flera elever hängde på och en av dom var Astrid. Det kändes som om jag sjönk till botten av ett hav när jag såg henne springa ut genom dörren och ut till de farliga.

Jag ställde mig upp sakta, men jag kunde inte sluta stirra ut mot korridoren och där Astrid försvann ut. Det kändes som om jag gick i slowmotion och jag mötte alla livrädda blickar av mina klasskamrater när jag själv närmade mig dörren ut från klassrummet.
Vissa grät av rädsla och vissa var i chocktillstånd. Jag såg hur två skott hade gått igenom dörren och in väggen på andra sidan. Hålen var lika stora som ärtor, men hade ändå gjort stor skada på dörren. Dörren till klassrummet stod på vid gavel och ingen hade nog fattat att den var öppen. Alla var vi i sådan chock att de inte hade insett att dörren stod på vid gavel och att det var farligare att ha den öppen än stängd. Sen kom det fler skott, men mycket längre bort. Det låt som om det var på den västra delen från skolan och jag var på norra delen. Jag bestämde för att jag inte tänkte dö i klassrummet och att jag ville se mamma och Sami igen. Jag gick snabbt mot dörren och kikade försiktigt ut och såg ingen i korridoren. Klassrummet låg mitten av en korridor så jag såg en bra bit åt både hållen.

Jag hörde hur mina klasskamrater väste åt mig att jag skulle gå in i klassrummet igen fast jag vägrade dö här inne på det stället jag hatade mest av allt. Jag såg hur min mattelärarna gick mot mig och tänkte inte låta fler elever springa ut. Hon tänkte precis ta tag i min arm när jag sprang. Jag tog fart och sprang genom korridoren, jag kände doften av krut och järn i luften och jag kom ihåg att i idrottssalen fanns det en nödutgång som inte var larmad och skulle vara lämplig att ta sig ut ifrån. Jag fortsatte vidare mot idrottshallen med förhoppningar att ta mig ut innan skytten såg mig.

Jag fortsatte och jag hörde flera skott fast inte lika nära mig, men fortfarande inte långt borta. Skotten fortsatte komma fler och fler så det låt som om man skulle kasta grus på ett plåttak. Jag hoppades innerligt bara att min klass mådde bra och att Astrid var oskadd och i säkert förvar. Det kändes som om allt var en lek, typ som kull eller som kurragömma fast skillnaden är att om jag blir hittad dör jag. Jag fortsatte ner för korridoren och så stannade jag tvärt. Där låg en elev med huvudet lika vitt som tröjan hon hade på sig. Jag visste inte mycket om henne fast hon var en av de populära i 2 an. Hon satt där på golvet lutandes mot skåpen med blåa läppar och med blod i mungipan. Dom gångerna jag hade sett henne var hon alltid glad och såg så snäll ut. Hon hade en lugn och gullig röst och hon var för ung för att dö.

Jag hörde av Astrid att hon ville bli en läkare och börja på högskola efter gymnasiet. En våg av illamående kom när jag kollade ner på hennes kropp. Två stora blodfläckar, en i magen och en i axeln. Hon hade antagligen dött av blodförlust för hon satt i sin egna blodpöl. Jag blev stående kvar och bara glodde på kroppen. Hennes blanka, tomma ögon ekade sig kvar i mitt huvud och det öronbedövande ljudet av sirenerna tystnade i mitt huvud och jag bara stod där. Jag kände hur illamåendet kom tillbaka och jag spydde rakt ut på det sjukhusliknande golvet. När jag kollade upp igen såg jag att hon inte var ensam i korridoren. Flera andra elever låg livlösa på det kalla stengolvet. Flera kroppar och tomma hylsor låg över golvet och doften av krut var stark. Jag räknade lite snabbt 2…5…9…. Jag kunde inte tro minna ögon. Jag kände hur balansen försvann och jag gick försiktigt mellan eleverna. En efter en passerade jag och såg blodstänk över väggarna och skåpen. Jag försökte inte gå i blodet och verkligen tvingade fram mina ben. Det enda jag hade i huvudet var ”Jag ska inte dö, jag ska inte dö...”

Jag höll andan och jag passerade korridoren. Jag märkte inte hur jag darrade och hur tårarna rann ner för kinderna utan att jag tänkte på det. Jag fortsatte fram i korridoren fast jag började öka mina steg en aning, adrenalinet började släppa och chocken kom. Jag började flämta och kände hur mina ben nästan vek sig när jag kom fram mot den sista korridoren innan idrottshallen och där låg hon. Där låg Astrid på golvet med en blodpöl runt sin kropp, jag rusade fram och såg att hon fortfarande andades mycket svagt. Jag ryckte i hennes axlar och försökte få liv i henne när hon ryckte till i panik. Jag såg rädslan i hennes ögon och hon försökte ställa sig upp, men hon kved till i stället i ren smärta. Jag kollade ner på henne och såg att hon hade blivit skjuten lite snett nedanför naveln och jag såg hur dte sipprade ner mörkt blod från sidan och ner på golvet. Jag försökte lugna ner henne fast hon var fortfarande i panik. Jag försökte prata lugnt fast jag var lika rädd och panikslagen som hon var själv, jag såg skräcken i hennes ögon att hon inte ville dö.
-Jag ska försöka ställa dig upp nu och du måste hjälpa till, sa jag stressad och hon kollade på mig och nickade kort.

Jag ställde henne upp och hon skrek till i smärta och jag såg hur en våg med blod vällde ner för hennes ben. Jag tryckte min hand mot såret för att minska blödningen, men det verkade inte ha någon nytta. Nu hörde jag fler skott och dom var mycket närmare oss. Jag försökte gå snabbt med Astrid lutandes mot min sida. Jag hörde fler skott närmare och närmare för varje steg, jag kände hur en obehaglig känsla vällde över mig när jag kastade en blick bakåt mot korridoren vi kom ifrån. Där stod han, skytten som hade tagit sig in och skjutit massvis elever. Han var närmare än vad jag trodde. Jag ville inte dö, men jag kunde inte lämna Astrid för att dö på golvet heller.

Jag greppade ett större tag om Astrid och började småjogga medan skotten haglade bakom oss. Jag skyndade mig fram till dörren till idrottshallen och tryckte med allt jag hade upp den tunga dörren och kastade mig in i idrottshallen. Jag släppte Astrid till golvet och jag hävde mig mot dörren, men jag kände hur mina fingrar inte kunde vrida om låset. Jag trevade med fingrarna på låset och hann precis vrida om låset till dörren innan jag ramlade omkull. Dörren var nära att ge vika när han försökte få upp dörren. Han var desperat att komma in, han sparkade och sparkade, till sist började han skjuta mot dörren. Jag drog bort Astrid och mig själv innan dörren blev beskjuten av skott. Jag drog upp Astrid i min famn och viskade att vi skulle klara oss och komma hem. Jag insåg även nu att det var sirener utanför någonstans. Jag kände äntligen hopp igen och att det fanns en chans att vi skulle överleva, vi stapplade bort mot utgången och det kändes som om jag flög fram.

Jag drog upp dörren och blev bländad av solljuset och såg hur flera beväpnade poliser mötte oss och Astrid blev omhändertagen av ambulanspersonalen för att vårda hennes skador. Jag förstod inte vad de sa för en öronbedövande tystnad hade tagit över mitt huvud. Jag blev flyttad från utgången av en polisman som kollade på mig med en orolig blick, medan polis och militär rusade in i skolan bakom mig. Min blick riktades bort mot skolan där jag såg hur flera elever stod samlade en bit bort. Det var massor av skadade medan vissa var som tur var oskadda. Ida kom fram till mig, vitblek i ansiktet och försökte prata med mig, men jag hörde bara ett mummel. Hon såg vettskrämd ut och man såg hur tårar hade runnit ner för kinderna. Jag blev omringad av ambulanspersonal och av journalister som ville veta vad som hade hänt, men det enda jag hörde var hur mitt hjärta dånade i mina öron. Jag kollade ner på min kropp och såg hur hela jag var täck i blod och mina nya vita sneakers var täckta i mörkt, grumligt blod. Dånet i mina öron började lägga sig igen och jag kunde tänka klart och tanken slog mig: Jag överlevde.