Sedan 1994 är allemansrätten inskriven i grundlagen. I regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter står att ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Men allemansrätten i sig är ingen lag, och inte i någon lag står det vad allemansrätten innehåller. Däremot omges allemansrätten av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet. Det är straffbart att bryta mot de lagar eller förordningar som omger allemansrätten. Du är själv skyldig att ta reda på vad som gäller, men det är inte alltid så lätt.
Frihet under ansvar
Allemansrätten innebär en begränsad rätt för var och en att färdas över annans mark och tillfälligt uppehålla sig där. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet; mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor ute i naturen. Naturvårdsverket har sammanfattat allemansrätten i orden Inte störa – Inte förstöra. De allmänna hänsynsregler som gäller för alla som nyttjar naturen och allemansrätten hittar du i Miljöbalkens 2 och 7 kap.
Sedvana och kulturarv
På medeltiden var det glest mellan pizzeriorna. Resenärer på väg genom de småländska skogarna fick ofta nöja sig med hasselnötter som färdkost. Där var det tillåtet att plocka ena handsken full med nötter, mer fick man inte ta. Sedvänjor av det här slaget har levt kvar genom århundraden, och har möjligen haft betydelse för delar av vår nuvarande allemansrätt. Vi betraktar ofta allemansrätten som ett kulturarv, och ibland till och med som en nationalsymbol.
För friluftslivets skull
Begreppet allemansrätt etablerades inte förrän i början på 1940-talet. Det var i samband med 1940-års Fritidsutredning som skulle föreslå åtgärder för att bereda tätorternas befolkning bättre möjligheter att komma ut i naturen. Samtidigt gällde det att finna lösningar för att minska motsättningarna mellan markägare och allmänhet. Friluftslivet växte sig starkt och krävde mer utrymme. Många såg det växande friluftslivet som ett hot både mot naturen och mot befolkningen på landsbygden. En hel del förslag fördes fram om lagreglering av friluftslivet. Men förslagen har inte förverkligats, utan allemansrätten har kommit att fortleva som en frihet under ansvar.
Långt ifrån glasklar
Eftersom allemansrätten inte är någon lag och inte heller finns beskriven i lag, går det inte att ge exakta besked om vad som gäller i alla sammanhang. Lagarna som omger allemansrätten anger dess yttersta gränser och talar om vad som är förbjudet. Men man kan inte säga att allt som inte är förbjudet ingår i allemansrätten.
Det finns mycket som är olämpligt utan att vara förbjudet. Med utgångspunkt från lagarna kan allemansrätten tolkas i domstol. Men de rättsfall som rör allemansrätten är inte så många.
Allemansrätten gäller för alla. Den har kommit att få stor betydelse inte bara för den enskilde, utan också för organisationer och turistnäring. Dessa har ingen egen allemansrätt, men kan i sin verksamhet dra nytta av att allemansrätten finns.