Den söta fröken av Frida Olsen Lönmo, år 9 Gunnarsbyskolan
Motivering: För en berättelse som med psykologisk finstämdhet stillsamt mejslar fram hur tidens konventioner får mänsklig kärlek och lycka att förtvinas till en ömhet så kvävd att den gör revolt mot sitt inre själv, och som med historisk lyhördhet exponerar hur individens förtryckta frihet leder till slutgiltig förödelse.
Den söta fröken
Min fina klänning är förstörd.
Den har blivit fläckig och blöt. Mitt huvud värker och det ringer i öronen. Vagt kan jag höra skrik och gråt, jag ser pigorna som springer, men det är inte mitt fokus.
Jag tror inte jag andas.
Hon är så vacker, min söta fröken. Jag står några meter från sängen där hon ligger. Hon är svettig och blek, men ändå är hon den vackraste människan jag har sett. Den vita huden och de gyllene lockarna. Jag känner på den intensiva lusten att röra henne. Att smeka håret ut ifrån den mjuka pannan, men det törs jag inte. ”Hur blev det så här?” undrar jag medan jag ser på henne. ”Hur blev vi så här?”
Jag har aldrig känt en värld utan min kära fröken. Min mor hade varit kammarjungfru till en av konungens kusiner, och sedan amma för hennes matmor. Då hade jag delat bröst med tösen som skulle bli min älskade. Jag minns inte mycket från mina första år, jag vet inte om min mor var varm och älskande eller om hon var kall och ointresserad. Dock vet jag att hennes död gjorde ont, sådan smärta hade jag aldrig känt förut. Sådan rädsla. Natten efter hennes bortgång låg jag i min frökens famn. Hon var len och varm. Hon smekte mitt hår och torkade mina tårar. Viskade tröstande ord i mina öron och kysste mina axlar. Jag grät av min rädsla för att bli lämnad och utslängd på gatan. Anna lovade att det inte skulle hände, hon sa att vi var som systrar, och jag höll med. Då var vi bara systrar. Hon lovade att aldrig lämna mig och i min tur lovade jag att aldrig lämna henne. Jag hade blivit så glad att jag grät hårdare.
När jag var tolv blev jag fröken Annas kammarjungfru och började min träning för att bli hovdam. Jag fick sy linnen åt herrarna medan mina jämnåriga fröknar fick dansa och lära sig tyska. Jag fick klä Anna i vackra smycken medan hon fick använda vackra smycken. Det var inte rättvist. Ändå var det nog några av mina lyckligaste dagar. Min Anna var mycket givmild med sin affektion. Hon älskade att kramas och kyssas. Ibland blev jag svartsjuk, det var ju självklart inte bara jag som fick hennes fina ord och kyssar. Hon brukade reta mig för min svartsjuka, kalla mig barnslig och konstig. När jag blev riktigt ledsen kysste hon mig snabbt på munnen och sa att jag var hennes favorit, hennes söta Agnes. Då mådde jag alltid bättre. Ingen tänkte att det var något konstigt med vårt beteende, inte ens vi, inte då. Vi var bara flickor som var flickor. Bara en bortskämd fröken och hennes kära kammarjungfru. Nej, de hatfulla blickarna kom sen.
När vi blev äldre blev affektionen också det. Vi gick alltid hand i hand, sida vid sida. Anna började vägra gå till sina lektioner utan mig. Jag lärde mig flytande tyska innan jag blev sexton. Anna och jag hade delat säng i många år, men det var i våra tonår vi började sova i varandras armar. Vi började kyssas och viska söta ord i varandras öron. Anna var söt och snäll och god. Min fröken, min Anna. Då var hon min. Bara min. Anna förblev min älskarinna i många år, så många att jag glömde att hon faktiskt inte var min, att det inte var vi som kontrollerade våra liv. Jag hann inte göra mig redo innan det hände. Innan jag förlorade henne.
Inte länge efter Anna blev tjugo blev hon bortlovad till den tyska greven Jon Von Helm. Han hade rikedom och makt och hennes föräldrar önskade både. Anna blev gift i Tyskland och fick aldrig återvända till Sverige. Jag fick följa med som dam i hennes hov. Vi delade inte längre säng. Anna hade alltid varit en mjuk och blyg flicka, och även om hon hade haft tyskalektioner i många år kunde hon knappt språket. Jag hörde aldrig Anna prata med sin
make. Jag tror han var ändå rätt nöjd med sin hustru, vem hade inte varit det? Anna var perfekt i kropp och själ, dock tror jag han bara tänkte på hennes kropp.
Anna blev tystare efter sitt gifte. Hon vägrade prata tyska, så den enda hon pratade med var mig. Vi fick sällan vara i enrum och kysstes aldrig längre. Jag fick inte ens krama henne! Alla de tyska damerna och tjänstflickorna pratade illa om oss, särskilt min fröken. För de såg vad ingen någon gång hade sett, nämligen att vi älskade varandra. Jag tror att vid någon tidpunkt att Jon också fick reda på det, för han började plötslig att ta henne till sängs oftare. Bara några månader efter hennes gifte hade min Anna blivit en annan person. Hon blev mycket mager och blek. Hon slutade le och prata. Allt hon ville var att vila sitt huvud på min axel medan jag sydde. Hon var inte längre min ängel.
Det blev ännu sämre när hon hade blivit med barn. Många kvinnor blev tjocka och feta under sina havenskap, men inte Anna. Hon blev bara tunnare. Min fröken plågades av smärtor och grät ofta. Hon sa ofta att hon ville dö. Att Jon var ond och hon ville att han också skulle dödas. Anna hade aldrig varit hatfull. Hon somnade sällan i säng med Jon. Hon blev ful i munnen och skrek åt honom ibland. Då slog han henne. Jag brukade gråta då. Jag ville döda honom, men det kunde jag inte. Jag önskade att jag hade tagit hennes hand och flytt därifrån. Jag önskade jag hade varit modigare.
I de sista veckorna av sitt havandeskap var Anna bara en skugga av sig själv. Hon var smärta och ilska. Hon hatade alla, och det sa hon ofta. Hon hatade sin make, sitt barn, sina damer, ja, ibland även mig. Mest av allt tror jag hon hatade sig själv. En natt, när vi låg tillsammans, viskade hon att hon ville skära sönder mina ben så jag aldrig kunde lämna henne. Jag hade aldrig varit så rädd. Min Anna var borta. Det är därför jag inte gråter så hårt nu. Min vackra, lilla fröken. Den enda jag någon gång älskade. Jag sträcker ut min hand och sluter hennes ögon. Hon är redan kall. Mina händer skakar. Jag kan inte få dem att sluta skaka. Den skrikande pojken suger på bröstet till amman. Jag tittar tillbaka på min fröken. Jag smeker hennes kind och kysser hennes frusna läppar. Jag ler och kysser hennes kind, låter mina tårar droppa på hennes ansikte. Hon är fri. Hon har återvänt till att vara en ängel.
Jag tänker döda Jon i kväll.